Jag har letat på nätet lite om trots som kommer funt 1-5-2.5 års åldern och vad andra föräldrar säger om detta. Har plockat lite axkorn mer som en påminnelse för mig själv när tålamodet tryter och jag frestas att bli trotsig;) Läs och njut, kommentarerna kommer från Familjeliv, Allt om föräldrar, Flashback samt Lekpaus.
Såhär tre barn rikare... kan jag bara inse att de är efter ungefär 2 års ålder man verkligen förstår vad de innebär att vara förälder! De lilla barnet som gått att styra ganska smidigt tidigare blir helt plötsligt varse om sin egen person och sin egen vilja..... sunt tycker jag och de är nog bara att följa med - vägleda och försöka välja dusterna.
Ge valmöjlighet ger mindre strider. Belöna bra beteenden
Jaget utvecklas, de är världens mitt och all kretsar omkring dem och de försöker förstå ALLT och Kan Själv utvecklas samtidigt som de vill vara bebisar
Jag bar upp barnet, pratade och försökte förklara. Om det inte fungerade sa vi "Nu går du in på ditt rum om du ska skrika så kan du komma ut när du vill prata." Det var riktigt jobbigt, men jag tror att det lönade sig.
Viktigt att förklara att man t.ex. inte får slåss och sparkas när man är arg, men att det är OK att vara arg och skrika eller slå på kuddar
Det som funkar är en mycket bestämd, konsekvent och lyhörd förälder, som inte ger efter när det lilla monstret ska styra hela världen (eller iallafall sin omgivning) med sitt humör.
Jag tror att det är viktigt att inte tala om hur dumt barnet är utan att istället säga nåt i stil med att "jag ser att du är arg, men man får inte ligga och skrika på det här viset ändå". Visa att du finns kvar och är stabil och att det är okej att visa känslor, men inte bli hysterisk. Jag vet inte men barnet kan behöva hjälp med att sätta ord på sina känslor.
Jag tror att det är viktigt att inte tala om hur dumt barnet är utan att istället säga nåt i stil med att "jag ser att du är arg, men man får inte ligga och skrika på det här viset ändå". Visa att du finns kvar och är stabil och att det är okej att visa känslor, men inte bli hysterisk. Jag vet inte men barnet kan behöva hjälp med att sätta ord på sina känslor.
Jag brukade, när jag insåg att utbrottet var av det slaget att ungen var helt okommunicerbar, sätta mig ner brevid och vänta. Höll mig lugn och satt så nära som möjligt. När utbrottet började mojna tog jag tag i barnet och sa flera gånger typ "du måste berätta varför du är arg/ledsen, så vi kan göra nånting åt det". Det funkade varje gång, och nu har den killen blivit en extremt verbal liten man. Jag tror på att sätta ord på saker, ungar som inte kan kommunicera slåss och jävlas mer än andra.
http://www.lekpaus.se/vardag.asp mer funderingar och tips
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar